amanda.

Syftet med boken tror jag är att försöka få människor att dels göra det de vill här i livet och också bli medvetna om den oerhörda världen som finns runt omkring oss. Många människor tänker inte på vår vackra värld och de gör inte heller det bästa av sina liv. Man nöjer sig ofta med det man har för att man inte vill äventyra sina ägodelar, vågar inte testa något nytt, ge sig ut i det okända. Jag tror att författaren med den här boken försöker ge samtliga människor på den här jorden en liten lätt knuff i ryggen, en hjälp på vägen för att våga göra det man vill med sitt liv. Och jag tycker han lyckas väldigt bra - jag funderar mycket på vad som kan tänkas vara mitt livsöde och vad för tecken som jag missat eller följt under min hittills ganska korta vistelse på jorden.

Vad gäller känslor tror jag att boken vill att man ska känna trygghet och glädje. Trygghet för att hela vårt livsöde redan är planerat och att jorden gör allt för att visa oss tecknen som vi ska följa. Glädje förmedlar den genom pojken, man blir så glad av att han lyckas och hur han beskrivs och framförallt hur hans möte med Fatima beskrivs.

Innan jag började läsa boken frågade jag runt lite bland folk som har läst den redan och hörde vad de tyckte om boken. Det blev bara positiva svar, någon sa att den skakade om hela världsbilden och att man började tänka på ett helt annat sätt tack vare den boken, och de uttalandena gjorde mig nyfiken. Jag hade faktiskt ingen aning om vad den egentligen skulle handla om och därför inte en tanke på vad syftet kunde tänkas vara, men jag antar att jag då förstod att det var en viktig bok, som skulle komma att betyda mycket. Jag trodde innan att det skulle vara mycket filosofi och såg fram emot det. Boken gjorde mig inte besviken.

"Tala om för det att oron för att lida är mycket värre än själva lidandet."

"När vi älskar har vi inget behov av att förstå vad som sker, för allting sker inom oss, och då kan människan till och med förvandla sig till vind."

"Pojken nådde världssjälen, och han såg att den var en del av Guds själ. Och han såg att Guds själv var hans egen själ; och att han, en pojke, kunde utföra underverk"

Jag hade väldigt svårt att välja endast ett citat som påverkade mig under läsningen. Jag skrev ner väldigt många men efter att nu ha sållat mellan dem har jag kvar de här tre, som verkligen fått mig att tänka till.

För att börja med det första citatet så handlar det om rädslan för det som kan komma att hända och sedan det som verkligen händer. Jämför med till exempel en dödsdömd person. Rädslan för döden, att gå och veta att man ska dö, att vänta in den, är mycket värre än när döden väl kommer. Då känns nog döden snarare som en befrielse. Detta är ett starkt citat som alkemisten uttalar under resan genom öknen när pojken förklarar för honom att hans hjärta är rädd för lidandet. Om man kan intala sitt hjärta att inte lida i förtid, inte börja lida innan själva lidandet väl finns där, tror jag att många av oss skulle må mycket bättre.

De två sista handlar egentligen om samma saker, och de är hämtade nästan i slutet av boken när pojken pratar det universella språket med vinden, solen, himlen och till sist med Gud. Jag tycker de är så oerhört genomtänkta, båda citaten, och jag läste dem om och om igen flera gånger när jag läste boken. Det är ju så fint! Bara man förstår och tror och älskar kan man utföra underverk. Det vi söker finns inom oss men vi måste leta efter det och förstå det för att finna det och kunna plocka fram det ur oss. Vi har gömda skatter inom oss men var och en måste först lära sig hur man får fram dem till ytan. Det är vårt sökande efter en skatt. Att pojken sedan även hittar en skatt, är som en belöning för att han slutförde sitt sökande utan att ge upp.