känslor utanpå.

tänkte ge mig ut och springa en sväng som en paus i den just uppstartade b-uppsatsen men fastnade här en stund.. och nu är jag helt förstörd.

kampen som jag har följt så länge nu är föralltid över. sabinas kamp mot cancern som tog över hennes kropp slutade i morse klockan 6 och jag inser ännu en gång att världen är så orättvis att det inte går att förstå. förhoppningsvis har vi läsare lärt oss uppskatta vardagen lite bättre. sabina levde min värsta mardröm mot slutet av sitt liv och jag hoppas hoppas att jag och mina kära får ett långt och lyckligt liv utan lidande slut.

sabina hade två döttrar varav en har ett liknande syndrom som det min morbror har. jag tänker extra mycket på mamma, mormor och tomas då de måste ha upplevt något liknande det här när min morfar dog i cancer 1979.

så. nu kan jag kanske orka mig ut i spåret en sväng. hoppas mattias kommer hem snart, jag måste kramas lite. ibland känns det som att mina känslor sitter utanpå kroppen.