amanda.

hej! jag vet att alla mina tio läsare har saknat ett speciellt tema på min blogg länge: tvspel (*ba skoja*, vet att ingen är intresserad av varken det eller böcker (vilket är lite trist) men jag fattar ju att det kan vara rätt tradiga grejer om man inte delar intresset) så nu tänkte jag därför skriva lite kort om de två senaste spelen som jag spelat mig igenom. är glad för att mitt intresse för spel har höjts igen! sen november och igångkickandet av chefsposten har det varit lite si och så med den varan, tiden och orken har liksom inte riktigt funnits. jag är ovan att arbeta mycket (är en lat själ och kommer så att förbli forevah) så att börja arbeta heltid har tärt på krafter, hobbys, vänskapsband osv osv. förhoppningsvis börjar en vana så smått smyga sig på nu, för mer och mer börjar jag finna tid/ork/kraft till att träna, gejma, umgås och sådär igen. det enda som har stått sig är intresset för böcker, för läsa kan man göra till och från jobbet, på kvällar för att varva ner och under lunchen för att koppla bort allt annat. 

så vad har jag gejmat då? 


spelkväll <3

jo! jag fick ju en xbox one av marielle i födelsedagspresent (och lite pga chefsjobbet också) och den har gått varm! först ut var Dragon Age: Inquisition och det var egentligen den titeln som fick mig in på rätt spår igen. för goda gudars skymning och praise andraste vad den spelserien är svårslagen! MÅNGA speltimmar, mycket att göra, vackra vyer, spännande handling med tvister och grymma karaktärer: alla ingredienser för att skapa ett kult-spel. 

i korta drag: Dragon Age handlar i grund och botten om mänskliga rättigheter. Om huruvida individen själv är kapabel att helt ansvara för sina handlingar eller om det behövs institutioner med makt och kunskap för att bestämma över människornas, eller iallafall vissa människors, liv. In particular handlar det här valet om de med magisk förmåga: The Mages. Antingen är man av åsikten att de ska få sköta sig själva, hantera eventuella besattheter av demoner och blodsmagi på egen hand, eller om man vill att de ska låsas in i ett torn med dygnetruntövervakning (samt undervisning för att lära sig handskas med sin magiska förmåga) av personer i enorma rustningar, utrustade med svärd och motståndskraft mot magisk utövning. Båda sidorna har såklart sina för- och nackdelar, och människor man träffar under spelens gång har såklart olika åsikter om det här, med ofta väl underbyggda argument om varför de tycker på det ena eller andra sättet. Och oftast är det upp till dig, i rollen som Grey Warden (första spelet), adelsson med inflytande (andra spelet), och Inqusition Leader (i tredje spelet) att avgöra vilken väg magikernas framtid ska ta. Det finns ett djup här, som går att anpassa på i stort sett alla miniriteter i samhället och deras kamp för frigörelse. Ett höttande finger mot när andra tar tolkningsföreträde och anser sig själva veta mer och veta bättre än de som själva sitter med midjan ner i situationens träsk. Men också en tankeställare: vet man verkligen alltid själv vad som är bäst för en? När, och om, ska man låta andra kliva in och ta beslut i ens ställe? 

Det här är den genomgående röda tråden genom alla spelen. Sedan figurerar bad guys, fiender, dark spawn och elakingar som mer eller mindre tar plats i historien, jämsides med sidouppdragen som baseras på de olika medlemmarna man valt att acceptera i sitt crew. 

Det bästa med Dragon Age är egentligen just vänskapsbanden till de man har i sitt team. Hur relationerna utvecklas, hur man kan välja att svara själviskt, generöst eller "tokigt" på deras olika personliga problem och se hur de reagerar utifrån det. Det är såklart inte alltid säkert att de generösa och omtänksamma svaren faller i god jord - alla vill inte bli behandlade så. Därför har det här spelet stort omspelningsvärde, för överallt och hela tiden gör man val. Vem ska man rädda först, vad ska jag säga i den här diskussionen, vill jag lita på den här varelsen? Och oavsett vad man väljer gnager alltid frågan i huvudet: vad hade hänt om jag agerat annorlunda? 

Jag blev också glatt överraskad över könsfördelningen mellan karaktärerna. Att det var minst lika många kvinnliga kaptener och militärer som manliga. Att den första soldaten i ens team är just kvinna. Att det förekom både homosexuella personer (till och med självaste DROTTNINGEN hade en älskarinna, så jäkla fint är det) och par och karaktärer som kunde förälska sig i vem som helst. En transman i ens bästa väns närmaste grupp, och visst kunde man välja att spela korkad vit, kränkt man men då blev man också satt på plats av både gruppmedlemmar och såklart de man diskriminerat. Det är tråkigt att det här upplägget är så ovanligt för spel: i 99 fall av 100 är det män, män, män som utför uppdrag, som spelar hjältar och som figurerar i handlingen (och kanske även några pojkar, karlar, gubbar och killar som omväxling) och de enda kvinnliga karaktärerna man stöter på är de som hänger runt dans-pålarna på strippklubben. Men det behöver inte vara så! Jag tror inte NÅGON stör sig, eller ens tänker på, att det är så blandat vad gäller gender i det här spelet. Jag tror inte de som skriker sig hesa över att det ska vara som det alltid varit och att "tvspels-genren bara är sån" egentligen bryr sig. Däremot bryr JAG mig. Jag, som tillhör ett kön och en identitet som sällan representeras i varken film eller spel. Jag märker skillnaden och för mig är det här fantastiskt. Ingen förlorar på det, så jag hoppas innerligt att fler utvecklare hoppar på tåget. 

Efter 140 speltimmar tog Dragon Age slut för den här gången. Får se när det är dags för nästa omspelning, måste smälta allt först.

oJ! nu blev det här värsta långt och jag gick inte ens in på handlingen i inquisition utan höll mig till spelet i stort. tycker ni, trots svammel, att det låter fett, kika på trailern:


omggggg <3

ja, inledningsvis pratade jag ju om spel i pluralis. hade tänkt nämna metro: redux också men det får helt enkelt bli i ett annat inlägg. anledningen till att jag satte mig här från början var att jag precis har börjat spela The Evil Within men att solen lyser in genom fönstret och förstör skräckstämningen å det grövsta. plus att man heller inte ser på skärmen vilket gör det lite frustrerande, och sjukt läskigt, när man inte ser killarna med motorsåg som jagar en för att stycka ens kropp. hmm.