Fifty shades of Grey

Bjuckar på bokrecension även i den här bloggen (inlägget är originally från läsbulle-bloggen) dels för att många efterfrågade mina tankar, dels för att jag inte orkar författa ytterligare ett inlägg, och dels för att boken trots allt var BRA:

Wow, vad jag har battlat med mig själv i mitt eget huvud vad gäller betygssättandet på den här boken. Jag vill alltid sätta mina betyg efter hur en bok känns. Ett högt betyg ska vara en bok som jag hela tiden vill ta upp och fortsätta läsa i, den ska helst innehålla ett problem eller karaktärer som får mig att grubbla och som får mig att vilja diskutera, eller veta mer. Jag vill att en bok känns. Däremot märker jag att ju fler böcker jag läser, desto mer kräsen blir jag, och börjar väva in även andra saker i mitt betygssättande. Jag börjar jämföra böcker med varandra. "Den är bra, men inte SÅ bra som den förra boken jag läste". Jag börjar tänka på stil och på flyt i texten. Men är en bok riktigt medryckande känslomässigt så spelar inte felstavningar någon roll. Så kändes det nämligen med Femtio nyanser. För herregud, vilken dålig korrigering som (inte) skett innan den här boken gavs ut. Felstavningar, uteblivna ord. Mail som skickas 22,10 men besvaras 19,30. ÅTERKOMMANDE. Jo jag lovar, nästan varenda mailkonversation hade olika tider för när den som skickade mailen sände dem, och när den som svarade svarade. Med den senares tidpunkt för svaret belägen INNAN det första mailet ens skickats! Som tur var räddades boken upp av karaktärspelet. Men de två kommande läser jag definitivt på engelska. 

 
För grejen är, att jag köper Anastasias sätt att se på Grey, och se på relationen som de har. Jag var skeptisk innan (vem var inte det?), men när jag inser att hon inte bara tackar och tar emot utan faktiskt IFRÅGASÄTTER, sätter gränser och säger ifrån, blir jag trygg i att följa henne som karaktär. Jag känner med henne och för henne, och förstår verkligen varför hon på samma gång dras till, och slits ifrån, Christian Grey. Även Christian är komplex på ett trovärdigt, eggande och avskräckande sätt. Han är inte en platt karaktär, utan väldigt mångbottnad. Jag är fascinerad över hur de båda huvudkaraktärerna vävs ihop, hur deras relation omvandlas och förändras, blir omsmidd och stöpt igen flera gånger om, för att hela tiden ändå förbli passionerad, trovärdig och vacker. 

Christian ÄR såklart skadad. Det måste jag skriva, för att inte helt lura folk som eventuellt läser detta, att tro att han är charmant och trevlig. Han har big issues, och är psykotisk. Att han följer efter sin flickvän, vill äga henne och tvinga henne att sluta umgås med sina vänner är problematiskt. En sådan här roman sänder ut signaler likt de från Skönheten och Odjuret, att farliga män är eggande och att de går att omvandla, bara man stannar hos dem och öser kärlek över dem. Det är såklart en farlig utgångspunkt. Samtidigt kan inte allt vara politiskt korrekt. Allt kan inte vara oklanderligt utifrån feministiska, politiska eller mänskliga grunder. Då hade inte böcker eller filmer kunnat existera över huvud taget. Och just den förvridna verkligheten är ju den man vill uppleva i böcker. Det som kanske inte fungerar på riktigt, kan väl iallafall få fungera i bokens värld. Så känner jag.

Boken lämnade mig med en extrem book hangover. Jag kan inte ens se åt någon annan bok. Jag vill läsa uppföljaren direkt och veta hur det här förhållandet kommer fortsätta. En sådan känsla uppstår endast efter en fempoängare, och en fempoängare är precis vad det är. Jag trodde aldrig jag skulle säga att jag älskar Fifty shades of Grey, men det gör jag.
vardag | |
Upp