Att "göra en Oskar"

hej hej, jag börjar komma in i rutin i mitt ensamboende. kommer hem, tar ut grabbarna (slår på ugnen innan så den är varm när jag kommer hem igen), förbereder käk och slår på 10 timmar fire burning-video på youtube (har alltså tänt min egen eldstad här hemma). läser lite bok i soffan alternativt spelar tv-spel innan vi går kvällsrundan, jag duschar och sedan går och lägger mig. 

min brasa i bakgrunden ^

idag lyckades jag med konststycket att på jobbet "göra en oskar". det innebär att man lyckas låsa in nycklarna på lagret. jag har skrutit vitt och brett om att det aldrig har hänt mig "och jag har jobbat här sen 2012" men idag var det alltså dags. jag låste upp butiken som vanligt, larmade av och klockade in. gick in på lagret och bytte om och kissade, innan jag gick ut i butiken igen. slog igen dörren bakom mig och gick för att öppna kassorna och skriva ut prisändringar. klockan började närma sig 10 och det var dags att öppna butiken, så jag fumlade efter nycklarna... och kom på att de låg kvar bakom den stängda dörren. som låser sig automatiskt när den stängs. HEJA. så jag var alltså instängd i mitten av butiken, och kunde varken låsa upp för kunderna eller komma ut på lagret. fick sätta upp en lapp med ursäktande ord om att vi skulle öppna lite senare idag pga strul och ringa till mina kollegor för att se om någon var i närheten med nyckel. slutade med att magda came to the rescue (för andra gången på två veckor) och klockan tio över elva kunde vi slå upp portarna till butiken, en timme för sent. som tur var hade det inte varit speciellt mycket folk i rörelse på stan, och han i butiken mittemot var också sen och öppnade där någon gång också, så det kändes trots allt ganska lugnt. men så går det alltså när man är stroppig och jinxar att "det aldrig skulle hända mig". nä va. 

i lördags åkte jag ut i linghem och blev ett barn igen. jag älskar och trivs något så jävulskt med att komma hem till de trygga lukterna, till köket och maten och såklart framförallt mamma och pappa. det är oslagbart. jag får ångest när jag tänker att jag är 27 och fortfarande åker hem som att jag vore 15 men alltså... jag tror jag kommer göra det hela livet. så länge de orkar med mig och tillåter mig. för det är så underbart. 

 
vi gick på promenad bakom himnabadet på söndagseftermiddagen. vädret var helt fantastiskt, med sol och vindstilla. hundarna fick vara lösa och betedde sig exemplariskt <3

nu ska jag äta kött å pommes samt läsa ut skynda att älska. lyx. puss.
1 E :

skriven

Det är det bästa som finns att få vara 15 och "bo" hemma hos mamma <3 Jag gör det också!

Kommentera här: