Ensamheten

Är ensam nu igen. Pierre har åkt upp till Dalarna igen och det är så tomt. Han var här i nästan en månad, så jag har liksom vant mig vid att vara familj igen. Att kunna dela ansvaret med någon mer. Att ha någon att dela vardagen med. 

Jag är så tudelad i det här med ensamhet. Gissar att de flesta är det. Jag älskar att vara ensam. Längtar ofta efter ensamhet och att få vara med mig själv. Samtidigt är ensamheten som allra bäst när någon annan slamrar i köket, eller sitter och knapprar på tangentbordet, eller snarkar i soffan. Nu är lägenheten så tom. 

Jag lyssnar nästan hela tiden på Alex och Sigges podcast för att ha lite sällskap. Eller ja när jag diskar eller cyklar till jobbet eller går på hundpromenad. Kommer för alltid förknippa deras röster med den här hösten/våren. De, och Hannah och Amanda. 

Inatt ska det bli minus arton grader. Har dragit upp värmen på elementen (förutom det i köket som står på full patte året om och inte går att ställa om) så det ska bli lite varmare. Diskuterar med ossi huruvida vi ska ha på nivå 3 eller 4. Kanske rentav 5. Valde fyran tillsist. 

Pierre har hittat boende! Han ska få bli ett del av ett kollektiv. Jag är både glad och lite svartis. Han ska ju liksom helt plötsligt börja bo med någon annan... och jag bor ensam. Tänk om han tycker bättre om att bo med dem än med mig. De har katter också. Tänk om han börjar gilla katterna mer än hundarna? Vi får göra vårt bästa för att hålla kvar honom, jag och grabbarna. Så otroligt skönt för honom iallafall. Och bra på så sätt att han inte behöver varken köpa möbler (hyr rummet av en klassis) eller bli av med köpoängen. Iallafall till maj är han garanterad boende!

Nåväl. Nu ska jag sova. Här:


Trots ensamhet och iskallt sovrum så ser det ganska inbjudande ut. Min lilla sängvärmare Luring och de fluffiga täckena med nya påslakan som vi fick u julklapp av Pierres mamma. Satin <3. Godnatt!

Kommentera här: