Förlossningen

Okej nu har jag en bäbis som sover. Jag börjar så smått så får vi se hur långt jag hinner. 

Vattnet gick för mig på morgonen den 16/3, jag tror någon gång vid 10-tiden. Vi hade varit ute med hundarna och jag skulle smita in på ica för att köpa lite frukost och smågrejer när jag kände hur det började sippra mellan benen. Konstigt nog plockade jag på mig allt jag skulle ha och betalade, jag var väl lite i chock och ville inte riktigt ta in det som hände. Samtidigt hade jag Louise på tråden som var mitt uppe i att boka platser till oss på Mia Skäringers show på Saab Arena i november, och som ville ha svar kring vilka sittplatser hon skulle boka. Jag var inte riktigt med på det tåget om man säger så. Jag tror dock vi fick rätt bra platser trots att jag var lite loj vid beslutstagandet!

 
Väl hemma åt vi frukost, och jag satt utan byxor. Hade inte speciellt många som var både hela, bekväma och passade under min sista tid som gravid och jag var för snål för att köpa fler. De få jag fortfarande ägde ville jag inte blöta ner utan ville kunna ha dem ifall det blev dags att åka in till förlossningen. Eller, inte ifall. NÄR. Men det kändes mer som "ifall". Vi avvaktade tills jag var helt säker på att det var vattnet som gått och inte någon märkligt vattnig flytning eller liknande och ringde sedan förlossningen. Fick tid hos dem vid sju på kvällen, men skulle såklart höra av mig om jag fick allt för intensiva värkar eller kände att jag inte klarade av det mer. 

 
 Jag kände mig pepp och laddade med vatten. Kände dock knappt något som kunde liknas vid värkar, och när vi väl åkte in på kvällen hade jag haft ca två. Så vi hade ganska låga förhoppningar om att få vara kvar. Det var dock ingen tvekan om att det var vattnet som hade gått, så vi kunde iallafall bocka av en av tre (vattenavgång, 3 värkar på 10 minuter eller minst 3 cm öppen. Uppnår du två av dessa kriterier får du stanna på förlossningen). Men vi blev hemskickade, med en ny tid för besök vid klockan sex dagen efter. Trots att det var vad vi räknat med kändes det ganska nedslående. 

I rummet inför första CTG-undersökningen. Vi blev hemskickade igen eftersom bäbis mådde bra och jag inte hade värkar än.

Natten gick med värkar som blev allt mer intensiva, men som var uppe i två på tio minuter som mest. Duschade två gånger för att lindra smärtan lite, och försökte sova däremellan. På morgonen var jag ganska trött och tog två värktabletter. Efter det så upphörde värkarna helt! Kändes riktigt uppgivet, som att det inte alls var någon bäbis på väg utan något jag bara hittat på. Vi gick på promenad med hundarna för att se om vi kunde få igång värkarna på det sättet igen men icke. Framåt eftermiddagen kom det en sammandragning och värk någon gång ibland, men väldigt oregelbundet, och definitivt inte med samma täthet som de haft under natten. Kände mig kinda värdelös. Som att min kropp gjorde fel? Vi hade ju oavsett tid på förlossningen för kontroll klockan 6 på kvällen. När vi åkte in hade jag inte en enda värk. Vi fick sitta i väntrummet väldigt länge eftersom det var upptaget i alla rum, och även där var jag helt värkfri. Tror vi satt där i iallafall en timme? Kändes som sagt ganska hopplöst och vi var rätt säkra på att återigen skickas hem. 

 
De satte CTG och monterade dit de olika mackapärerna som mäter bäbis rörelser och hjärtljud samt mina sammandragningar. Av någon anledning vägrade Elli röra på sig. Jag hade känt sparkar på eftermiddagen, riktigt rejäla, men när de frågade mig kunde jag inte minnas exakt när jag känt dem senast. Hjärtljuden var jämna och fina, men rörelser uteblev helt. Blev ombedd att lägga mig på sidan. Dricka saft. De var inne och masserade magen för att väcka igång henne. Till sist gjordes en vaginal undersökning för att se om hon kanske kom igång på det sättet. Men icke. Hjärtljud på stabila 150 och i princip 0 i rörelser. Efter nästan 2 timmaer uppkopplad mot maskinen beslutades det att vi skulle läggas in på ett rum eftersom de ville ha uppsyn över bäbis. Det var lite oroväckande att hon vägrade röra på sig och de ville inte riskera någonting genom att låta oss åka hem igen.

 Vi var ganska nöjda över att faktiskt ha fått ett rum och att vår vistelse troligen skulle resultera i att vi kom hem med en bäbi den här gången!
 
De började med att försöka sätta in elektrod på Ellis huvud eftersom de inte tyckte att CTG-t var tillräckligt. Tyvärr hamnade den snett, eller om det var sladden som inte fungerade som den ska - de var iallafall tvugna att sätta om den. Under hela tiden de mixtrade med detta (de sätter ju en nål i bäbins huvud!) påverkades inte Ellis hjärtljud det minsta. Det var läskigt! Jag var väldigt orolig och funderade mycket på vad det kunde bero på. Var hon hjärndöd? Med ett slående hjärta men att hon inte klarat av att fostervattnet runnit ut, utan påverkats på något sätt av det. De lugnade mig förstås men jag kände ändå rätt mycket oro under hela förlossningen tills hon kom ut. Att de höll på att sätta om elektroden innebar också att de var nere och grejade rätt rejält i fiffi och under den tiden blödde jag tydligen rätt mycket mer än normalt. Det hade redan under undersökningen tidigare kommit mycket blod, och när jag lämnade urinprov var det i princip bara blod. Det här märkte jag inte jättemycket av under natten men Pierre märkte att det oroade sköterskorna, och han såg ju också själv att det kom rätt mycket mer blod än vad som troligtvis var vanligt. Som tur var visade det sig inte vara något allvarligt i slutändan men det var nog också en anledning till att de ville att vi fick ett rum och blev inlagda trots att jag inte hade speciellt mycket värkar.

Väl på plats och i en säng slappnade jag ju dock av och i och med det började värkarna så smått komma igång igen. När barnmorskan som tog emot oss undersökte mig var jag öppen 2 cm och med en halv cm tapp kvar, så ett beslut togs om att jag skulle få värkstimulerande dropp för att få igång värkarna än mer och få dem att bli mer regelbundna. Var tjugonde minut höjde de droppet och värkarna blev allt starkare. Till sist bad jag om lustgas, om inte annat för att se om det ens var något för mig. Jag fick komma upp vid gåbord (men hålla mig runt sängen då jag var kopplad till droppställning med både antibiotika och det värkstimulerande) och ta värkarna samtidigt som jag andades lustgasen. Det var riktigt skönt, när det fungerade. Jag fick det nämligen inte att funka fullt ut. Kände inte när en värk var på väg så jag kunde liksom inte hamna i bra takt. Försökte använda värkdatorn och se på kurvan när en värk var på väg, men efter X antal misslyckade värkträffar meddelade sjuksköterskorna att min dator visst var i otakt och inte stämde med när värkarna kom och gick. SUCK. Så jag släppte ibland gasen mitt i en värk och fick obeskrivligt ont förstås, vilket inte direkt var positivt för öppningsarbetet. Insåg att det enda jag kunde göra var att boffa utan uppehåll eftersom jag inte hade den blekaste när värken kom och gick, jag hade värkar med korta intervaller så det var inte många sekunder emellan. Barnmorskan föreslog då att jag skulle få EDA istället vilket jag gladeligen tackade ja till i rusdimmorna. Narkosläkaren hade bråttom då han skulle iväg till ett akut kejsarsnitt så jag upplevde honom som ganska sträng och härskartekniksaktig, men Pierre sa att jag nog missuppfattade honom lite. Han var mest rak på sak och ville få det avklarat fort då det var pressat att komma iväg till nästa patient. Nåväl. Gjorde inte alls ont att sätta epiduralen och vilken RELIEF när den väl var satt! DRÖMMEN. Ska be om EDA direkt nästa gång, herregud, värkarna försvann ju helt?! Både jag och Pierre kunde somna i några timmar.

Pierre hade också fått en säng som han slumrade i lite under nattens gång <3
 
Under de två timmar som jag sov öppnade jag mig från fyra till 9 cm vilket också innebar att avslappningen gjorde underverk för värkarna. Elli började röra på sig i magen igen också vilket var otroligt lugnande. Kändes som att hon legat stilla hela tiden fram tills nu eftersom jag hade så höga smärtor, och när jag väl fick lindring kunde hon visa att hon var där igen? <3 Var väldigt skönt att åter känna sparkarna igen iallafall. Hon var nog inte hjärndöd ändå.

Vid femtiden vaknade jag av att värkarna ändrade karaktär. Istället för att krama ihop och spänna började det trycka nedåt. Jag fick komma upp och sitta på pilatesboll och ligga med huvudet på en kudde mot sängens sida. Kunde fortfarande slumra lite mellan värkarna, men snart började de öka i styrka och jag började känna mig illamående. Vid sextiden fick jag komma upp i sängen igen och de undersökte mig. Det visade sig att Lillan inte riktigt sjunkit ner ordentligt men att jag var öppen helt. Jag placerades mot stående i sängen, på knä, med armarna över sängens sida (den var uppfälld) och skulle försöka att inte trycka på när värken kom utan bara följa med den. Det här var bland det värsta under hela förlossningen! Kroppen vill trycka på något enormt, och att då försöka avstyra det var nästan paniskt svårt. Pierre fick hålla i kräkpåsen och påminna mig om att andas samtidigt som jag kramade hans hand något enormt. För inte nog med att det gjorde ont och var riktigt obehagligt, jag avslutade varje värk med att kräkas också. Gjorde det varenda värk fram tills hon kom från och med nu. Kräktes på både golv, personal och pojkvän när inte påsen hann fram i tid. VIDRIGT.
 
Här någonstans blev klockan sju och det var dags för skiftbyte för barnmorskorna. Var lite nervös för det innan, att liksom lära känna nya mitt i alltihop, men det gick riktigt bra och vi fick in två underbara nya sköterskor. En av dem, Kajsa, var student och SÅ fantastisk. De tyckte vi skulle byta ställning lite och ja, det kändes rätt smart då jag helt domnat bort i benen. Sattes i något som de kallade "kungatronen", längst ner på sängen, med fötterna på en pall och händerna i handtag så att jag kunde ta i. Nu hade de konstaterat att hon förvisso inte var helt nere, men att hon sjönk ner i rätt position vid varje värk så nu behövde jag inte "hålla tillbaka" längre utan kunde följa värkarna. Jag var fortfarande lite lost i detta och hade svårt att inte få panik när trycket kom, vilket antagligen förlängde den här fasen en del. Började känna lite lätt hopplös känsla när klockan passerade 8 och jag haft de här värkarna i över tre timmar. Förstod inte om jag var i krystfas eller inte, och eftersom det pushade på så inninorden förstod jag inte varför det bara inte hände någonting? Kändes likadant hela tiden, förutom att kroppen bara blev tröttare och tröttare. Försökte hämta andan och blunda till mellan värkarna men i den ställningen som jag satt var det väldigt svårt. Därför kom vi överens om att jag skulle försöka åla mig tillbaka till den knästående ställningen. Hann dock inte riktigt runt utan fick värkar sittandes, så de la upp mina ben i gynställningen och så fick jag ta värkarna så. Och då började det hända grejer! Helt plötsligt drogs det fram förkläden och Pierre sa att han såg elektroden komma längre och längre ut (den som satt fast på Ellis huvud). Jag skulle trycka nedåt och utåt och helt plötsligt gjorde det så förbannat ont. Huvudet satt fast i ring of fire, dvs, jag fick inte ut hela huvudet under en värk. Skulle hämta andan och vänta på nästa värk. Väntade, väntade, väntade... Kändes som en evighet innan nästa värk kom! Hon satt säkert fast så i iallafall tre minuter? För även barnmorskorna skrattade åt att det tog så orättvist lång tid när jag hade som ondast och när det äntlitgen äntligen var på gång. Haha. Djises. Men så kom värken och huvudet kom ut, sedan axlarna och SLURP så var hon ute! Vilken himla känsla! Direkt upp på bröstet och både jag och Pierre började gråta. Vilket mirakel <3


Jag som varit så orolig innan, för hur det skulle kännas. Om jag skulle känna något direkt. Om jag skulle förstå. På en gång försvann rädslan. Kroppen och hjärnan och hjärtat visste på en gång att det var min lilla flicka, och jag älskade henne besinningslöst redan från absolut första ögonblicket. Min lilla tjej <333

 
 
Med massa hår <3 Hon var något blå men det var ingen fara. Vägde 3800 g och var 50 cm lång. Eftersom hon föddes så länge efter att vattnet gått så blev vi ordinerade att stanna på bb minst 48 timmar för att hon hade ökad infektionsrisk. Gjorde inte oss någonting, jag ville gärna vara kvar och lära mig "allt" innan det var dags att kastas in i verkligheten igen. Konstigt nog gick det ändå väldigt snabbt? Allt kändes naturligt och amningen gick bra redan från första början. Har inte alls den fobin som jag alltid har dragits med, tycker inte det känns jobbigt alls att hon ska äta från tuttarna. Så häftigt och jag är så otroligt tacksam att kroppen slog om och slog bort rädslorna och osäkerheten. Kroppen va, vad den kan <3

 
Behövde sys lite, och eftersom det var en barnmorskestudent med så undrade de ifall de kunde ha lite genomgång medans jag syddes. Nemas problemas sa jag, så länge jag fick ha lustgasen, och det fick jag! Så i två timmar låg jag och boffade gas och fnittrade medans de sydde ihop mig. Pierre höll en hand på lillan som låg på mitt bröst och tuttade. Mamma var på HG en stund och kunde inte riktigt ta fullt ansvar för den lilla men så länge pappa såg till att hon låg kvar så gick det hur bra som helst <3 Tydligen svarade jag väldigt bra på bedövning över lag, de sa att inte alla är så mottagliga för lustgasen och EDAn och så. Skönt ändå känner jag, att veta inför nästa förlossning om inte annat (om det blir fler). Känner mig dock inte sugen eller orädd för flera sådär som folk säger att man kan göra. Vissa säger ju att de skulle kunna gå igenom en till direkt efter när man väl vet vad man får i slutet. Njaaa alltså jag väntar gärna ett tag, haha. Även om Elli såklart var värd allt <3

 
 
8.59 den 18/3 2018 blev alltså jag och Pierre föräldrar och världens ändrades om helt! Helt plötsligt är jag inte längre helt min egen och det känns helt rätt. Gud det är så häftigt. Jag är nog världens lyckligaste nu. Puss!
 
Oh, Elli heter hon förresten! Det kanske ni förstod. Elli Violet Dahlman. Pusshej!
vardag | |
Upp