Tankar som cirkulerar

Okej, det är en hel del tankar som cirkulerar i en hjärna a la preggo. Det är en sjukt stor livsförändring som ska ske så det är förstås inte så konstigt. Tänkte att jag kanske skulle kunna få ner en eller annan på pränt? Här kommer de, utan inbördes ordning och mer eller mindre retuscherade:
 
  • Tänk att jag nu valt far till mitt barn. Pierre kommer vara pappa till den lilla personen som jag har i magen. Oavsett vad som händer mellan honom och mig så kommer jag alltid vara knuten till honom nu eftersom vi kommer ha en dotter tillsammans. 
  • Det ska komma ut en 3,5 kilos KLUMP ur min mutta. 
(null)
 
  • Jag är inte redo, jag vill inte ha barn än. Jag har jättesvårt att se mig som mamma fortfarande och ser heller inte hur jag ska kunna reagera med någon form av kärlek när förlossningen väl är över. Det skrämmer mig. 
  • Den här lilla människan ska suga på mina tuttar så att det gör ont. Klamra sig fast vid min kropp och skrika om jag förvägrar den det. Det känns absurt och klaustrofobiskt och jag har så svårt att se mig amma. Men jag har lovat mig själv att försöka. 
  • Undrar hur hundarna kommer att reagera? Kommer de känna sig undanputtade och ensamma?
  • Flytten känns som ett stort nödvändigt ont som cirkulerar över oss. Något som kommer vara väldigt jobbigt men föra något gott med sig. Lite som förlossningen? 
  • Förlossningen ja. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ägnat den en tanke men den är ingenting som skrämmer mig. Nålar förvisso, (blod är mitt värsta), men det är själva föräldraskapet i sig som skrämmer mer än själva smärtan och de eventuella kroppsliga följderna av den. 
  • Kommer farmor och farfar spöka i den nya lägenheten? Det är ju deras gamla.
Lite så. Men nu ska jag försöka get my shit together, läsa lite bok och försöka stänga av hjärnan för inkommande samtal av ovan punktnämnda tankar. Godnatt mina vänner!
 
vardag | |
#1 - - matilda:

Grattis till bebisen i magen! Vad fint att du delar med dig av dina känslor inför. Det går inte att förbereda sig och alla hormoner som är i omlopp gör att man liksom inte reagerar och beter sig normalt heller. Det är en häftig känsla med en liten hjälplös klump där jag som mamma(JAG=MAMMA?!?) är deras största trygghet i livet. Jag kan själv tycka att amning är äckligt och genant när det gäller andra men när det handlar om mig och mitt barn är det bara självklart och jag har inga skrupler att amma varsomhelst och hursomhelst. Den lilla krabaten har ju redan varit inuti din kropp så länge att ni redan har en stark relation till varandra även om det inte känns så nu.

Upp