amanda.

lever en så konstig verklighet nu. till viss del mina drömmars bästa verklighet, med "ensamma" dagar att fylla med vad jag känner för. tv-spel, böcker, hundpromenader, träning. men samtidigt har jag en liten brutta vid min sida som liksom sätter agendan. vilket begränsar utbudet något. och även om hon är rätt lätt att flytta på och ta med på äventyr, så är det ett gaska stort projekt att ge sig iväg och hitta på saker. så jag går mest här hemma mellan våra väggar och väntar på att pierre ska komma hem så att pusslet med hundar, mat, elli osv blir lite lättare att lägga. det resulterar dock i lite panik och ångest eftersom jag vill NJUTA av de här dagarna istället för att kolla på klockan? asch. det är lite rörigt med känslorna, om jag gillar det eller inte. kasnke behöver man inte göra det ena eller det andra. det är väldigt skönt och mysigt att vara hemma men på samma gång frustrerande och klaustrofobiskt. och så måste det kanke få vara.