40 + 5

According to min preggoapp är jag idag 6 dagar över, eller i vecka 40 + 5. Dvs inne på sjätte dagen över tiden men med 5 fullgångna dagar över. Har inga känningar och inte fått någon som helst indikation på att någonting skulle kunna vara på G. Natten har varit varierad, har sovit gott när jag kunnat sova men vaknat mycket pga värmeslag och hundar som far upp och ner i sängen. Zach är ju kortklippt och vill därför helt plötsligt sova i sängen och det här irriterar Ossi till döds. Så fort Zach rör på sig minsta lilla far Ossi upp och ska demonstrativt lägga sig någonannanstans, men han vill samtidigt inte sova någonannanstans, så han hoppar upp i sängen igen 30 sekunder senare. Efter att först ha tagit en arg promenad till Ellis rum och tillbaka. Inatt gick det så långt att han faktiskt martyrade ur totalt och somnade på Ellis matta. Då la jag en filt över honom. Men nu har jag tagit med mig Zach upp så att Ossi och Pierre kan få sovmorgon. Vi går fram och tillbaka till tvättstugan och tvättar mina typ två plagg som jag fortfarande kan ha.
 
Tänk att jag och killen i mössa ska bli föräldrar tillsammans? Att vi ska få en liten tjej som är en blandning av oss två, men som vi inte ens känner än? Så otroligt märkligt. Surrealistiskt. Häftigt.
 
Dagens planer är i princip att tvätta fram till klockan 12, äta glass, laga mat, rasta hundar och spela tv-spel om vartannat hela dagen. Det är så märkliga dagar nu! Vädret har varit grått och i princip oförändrat sen due date-dagen, så det känns som att vi är i apokalypsen. En enda lång nuclear winter med dagar som endast består av en märklig väntan på något som jag är rädd för att ska hända. Den konstigaste tiden ever.
1 Anonym:

skriven

du kanske inte ska skaffa barn, om du hela tiden säger att du inte vill ha barn och att du är själviskt.... det är sådana föräldrar som förstör barns liv och deras uppväxt, när dem inte en är är önskade....

Du borde ha tänkt till lite med hjärnan med tanke på hur gammal du är och "råkat" bli gravid..... just saying....

Svar: Oj vilken elak sak att skriva! Vem gör ens det? Jag tror nog att det är ganska vanligt. Att det är många som är osäkra och tvivlar innan sitt första barn, men att det är tabubelagt att prata om. Eftersom man får ta såna elaka kommentarer som den du just skrev. Det gör extra ont också att jag inte skrivit någonstans på bloggen att vi klantade oss med skydd, vilket innebär att kommentaren kommer från någon jag känner eller har jobbat med. Inte bara random internet-troll. Någon som vill såra och vet att den gör det och därför är anonym. Jag hoppas dock att jag kommer kunna älska mitt barn och vara en bra förälder, även om jag känner som jag gör nu. Ta hand om dig och tänk på vad du skriver till folk nästa gång, jag tror inte du skulle vilja få såna ord själv.
amandahildur.blogg.se

2 Klara:

skriven

Tycker lite tvärtom att det är modigt att du är ärlig med dessa motstridiga känslor inför föräldraskapet. Kan tänka att fler har de känslorna men svårt att vara öppen med det.
Lycka till när väl barnet kommer!

Svar: Jag hoppas det också! Vill ändå visa att det inte är självklart att det känns helt glädjesprudlande och som en dans på moln. Tvärtom känns det som ett stort ansvar och jag tvivlar mycket på mig själv såhär inför det. Men jag hoppas och tror att det är något som vänder! Tack fina du <3
amandahildur.blogg.se

3 Syster Julia :

skriven

Hur kan man överhuvdtaget ta sig friheten att hoppa på någon människa som du gör i ditt kommenterande "anonym"?! Hur kan du somna gott om natten genom att lämna en sådan kommentar på en annan mammas to be blogg att "du kanske inte ska skaffa barn" och "det är sådana föräldrar som förstör barns liv.."?! Jag blir så himla ledsen och så himla sårad både för min egen fel och för min storasysters vägnar. Jag har stöttat henne fullt ut, och kommer fortsätta stötta henne i känslor som jag är helt säker på 80% av mödrar känner. En osäkerhet, en rädlsla för att inte vara tillräcklig och ha vad som krävs, en ovisshet för vad som komma skall, och du sågar henne totalt vid fotknölarna. Och det värsta är att jag vet stt mitt stöd under 9 månaders graviditet är som bortspolat med din kommentar. En sådan kommentar kan förstöra och såra så oändligt djupt att det krävs miljoner goda ord för att få det ogjort. Så jag bara undrar: hur vågar du? Men samtidigt har jag ju svaret på det själv. För du vågar ju inte. Det är därför du undertecknat med anonym. Och det gör mig om möjligt ännu mer ledsen. Jag tror på en värld där vi vågar prata om saker utan att bli dömda. Där vi kan ha en öppen diskussion om saker som faktiskt betyder någonting och där vi inte lever med ständig rädsla för att bli fördömda eller feltolkande. Hur ska vi någonsin finna en vidd av upplevelser att skaffa sitt första barn om vi inte vågar prata om det? Alla människor är olika, vilket gör att olika historier kommer hjälpa olika människor. Är inte det här till din hjälp så okej, vänd dig till någon annan utsaga som passar din bättre. Jag önskar bara att vi borde tänka efter en extra gång innan vi sårar någon på djupet genom att slänga ur oss något som vi på riktigt inte tänkt igenom. Och det skrämmer mig.
Med det sagt, jag älskar dig Amanda och jag vet att ni kommer hitta er individuella väg i detta. Jag är så stolt att du vågat blotta dina förbjudna tankar och med det förhoppningsvis hjälpt ett flertal, och att du komme fortsätta vara den starka, inspirerande människa du är.
Jag älskar dig, och det sårar mig på djupet att någon kan förolämpa dig på det här sättet utan någon som helst grunder. Jag tar på något sätt åt mig personligen också tror jag. Huvudsaken är att du vet att jag backar dig till 100 %. Och du, soulsistah, har jag dig behöver jag faktiskt ingen annan. Tusen miljoner kramar Julia

Svar: <3
amandahildur.blogg.se

4 Syster Julia :

skriven

Hur kan man överhuvdtaget ta sig friheten att hoppa på någon människa som du gör i ditt kommenterande "anonym"?! Hur kan du somna gott om natten genom att lämna en sådan kommentar på en annan mammas to be blogg att "du kanske inte ska skaffa barn" och "det är sådana föräldrar som förstör barns liv.."?! Jag blir så himla ledsen och så himla sårad både för min egen fel och för min storasysters vägnar. Jag har stöttat henne fullt ut, och kommer fortsätta stötta henne i känslor som jag är helt säker på 80% av mödrar känner. En osäkerhet, en rädlsla för att inte vara tillräcklig och ha vad som krävs, en ovisshet för vad som komma skall, och du sågar henne totalt vid fotknölarna. Och det värsta är att jag vet stt mitt stöd under 9 månaders graviditet är som bortspolat med din kommentar. En sådan kommentar kan förstöra och såra så oändligt djupt att det krävs miljoner goda ord för att få det ogjort. Så jag bara undrar: hur vågar du? Men samtidigt har jag ju svaret på det själv. För du vågar ju inte. Det är därför du undertecknat med anonym. Och det gör mig om möjligt ännu mer ledsen. Jag tror på en värld där vi vågar prata om saker utan att bli dömda. Där vi kan ha en öppen diskussion om saker som faktiskt betyder någonting och där vi inte lever med ständig rädsla för att bli fördömda eller feltolkande. Hur ska vi någonsin finna en vidd av upplevelser att skaffa sitt första barn om vi inte vågar prata om det? Alla människor är olika, vilket gör att olika historier kommer hjälpa olika människor. Är inte det här till din hjälp så okej, vänd dig till någon annan utsaga som passar din bättre. Jag önskar bara att vi borde tänka efter en extra gång innan vi sårar någon på djupet genom att slänga ur oss något som vi på riktigt inte tänkt igenom. Och det skrämmer mig.
Med det sagt, jag älskar dig Amanda och jag vet att ni kommer hitta er individuella väg i detta. Jag är så stolt att du vågat blotta dina förbjudna tankar och med det förhoppningsvis hjälpt ett flertal, och att du komme fortsätta vara den starka, inspirerande människa du är.
Jag älskar dig, och det sårar mig på djupet att någon kan förolämpa dig på det här sättet utan någon som helst grunder. Jag tar på något sätt åt mig personligen också tror jag. Huvudsaken är att du vet att jag backar dig till 100 %. Och du, soulsistah, har jag dig behöver jag faktiskt ingen annan. Tusen miljoner kramar Julia

Kommentera här: