Bus eller godis-incidenten

igår kväll gick vi igenom ett litet vardagstrauma. vi satt och åt, pierre hade ju gjort middag när jag och alvin kom hem från träningen. så plingar det på dörren. vi hör till den delen av befolkningen som blir riktigt oroliga när det plingar på, snarare än typ pirriga eller nyfikna. jag gick och öppnade och utanför står det tio små smöken, vampyrer, häxor och monster. "BUS ELLER GODIS?". jag blev lite panikslagen, jag HAR tänkt köpa hem godis men jag trodde att halloween och trick or treat går av stapeln den 31:e, MEN vad vet jag pga har inte barn i den åldern än. som tur är har vi en godisskål som jag senast kvällen innan tänkte att "ja men toppen, den kan vi ha som backup ifall kidsen kommer" (även om jag tänkte att det kanske på sin höjd skulle vara tre barn snarare än tio). gick in i köket för att hämta skålen, ser den inte: inser vad som hänt. pierre har såklart ätit upp allt. hur förklarar man det för kidsen? föräldrarna är med också, står på vår uppfart och väntar. hahaha herregud, kalabalik. förklarade för barnen att pappan ätit upp allt godis medan pierre rotar runt i skåp och lådor efter kompensation. till sist inser vi att vi har isglass. det är minusgrader ute men vi känner att det inte riktigt är vårt problem, ungarna får helt enkelt varsin glass. det bästa med barn är ju att de blir glada av precis allting, "WOW mamma vi fick GLAAAAAASS!!!!" (trots asbillig liten isglasspinne) - så det löste sig till sist. men sekunderna från det att jag ser att skålen ekar tom så när som på två äckliga godisar och massa smul samtidigt som det står massa barn i vår hall och väntar på godis - de kändes som dagar. nu är det jag som går och handlar kilovis med godis in case att de dyker upp igen.
vardag | | En kommentar |

GOOD BOI

idag har vi varit på valpkurs igen! idag fick vi ta tåget in för vår vanliga valpkurs-taxi, mamma mormor, var iväg på resa till helsingborg. jag satte alvin i cykelkorgen och cyklade upp till tåget. sedan tog vi tåg och buss och lyckades helskinnade ta oss enda till rydsspåret, en eloge till oss måste jag säga! och ännu duktigare som klarade göra hela färden åt andra hållet utan missöden. 
 
 
idag tränade vi på att gå förbi de andra hundarna, först i koppel, sedan lös. fokuset skulle ligga på matte och inte på hundarna. det gick bra! även mer inkallningsträning, koppelträning och träna på inkall förbi människa som lockar med godis. gick också bra även om han stannade en liten stund för att kontrollera vad det var för godis som vederbörande lockade med. men så hörde han min ljuva stämma och fortsatte på färden! GOOD BOI
 
när vi kom hem hade pierre agerat hausfrau och både lagat mat (kyckling med färskoströra i, med bulgur och coleslaw) och bakat en paj. IMPONERANDE, mer än vad jag klarar av på en hel dag. ska bli spännande att se vad hans dagar som pappaledig genererar, kanske nybakat varje dag? mmm.
 
nu sitter han och spelar red dead redemption, vårt senaste inköp. längtar sååå tills det är min tur men lär dröja innan han är klar. spelet var på nästan 90 gb!!!! jag är sjukt trött, funderar faktiskt på att poppa popcorn och krypa ner i sängen och läsa bok. klockan må vara kvart i 8, men shit, jag sov så dåligt i natt och sen vaknade elli tidigt (pga hon har ju noll koll på vintertid och sådär) och sen har det varit fullt ös medvetslös hela dagen. det var otroligt kallt på hundkursen också, jag var för tunt klädd (hade ändå kängor, skaljacka, fleecetröja och mössa men skulle behövt underställ också, minst)
 
ja. jag gör nog det. kryper ner i sängen. efter promenaden med alvin för nu jäklar ska han lära sig att gå fint OCH KISSA OCH BAJSA under promenad och INTE på vår tomt. evighetsprojekt. puss!
 
 
Uppdatering: Jag gjorde’t. Godnatt! 
vovvarna | | En kommentar |

Konstigt hur man glömmer

det är ju så KONSTIGT att kroppen vill föda igen. vill vara gravid igen? hjärnan säger "oh HELL no" och räknar upp alla åkommor, foglossning, halsbränna, sprucken mutta osv som kanske borde göra det mindre attraktivt. kroppen suddar ut invändningarna, förvandlar minnet av den stora kroppshyddan till något mysigt och pirrigt och drömmer sig tillbaka dit. 
 
 
samtidigt som kroppen vill vara tillbaka där igen, kan jag själv knappt ens förstå att jag har sett ut sådär. att det var JAG som var gravid. var tog den kroppen vägen? jag kan inte koppla ihop den stora bulan med elli - kan inte förstå att det var HON där inne hela tiden. det känns bara som en märklig slump att kulan försvann samtidigt som elli kom ut. tur det, eftersom det hade varit extra jobbigt att ha den stora magen och sen en liten liten skruttunge utanför också.
 
 
och herrejäklar vad liten och söt hon var när hon kom. jag minns det som att hon bara sov och åt, och var asenkel att ha och göra med. så var ju inte fallet direkt, men det vill liksom inte kroppen minnas. 
 
 
lilla lilla snuffsan. tänk att hon varit sådär liten, vad läskigt det är att tiden går. att kroppen glömmer hur förbannat ont det gjorde att föda barn och istället romantiserar det och får mig att vilja göra om det. samtidigt,  om det är det DÄR som är resultatet kan jag göra om det tusen gånger om det skulle krävas. i rad. 
 
nu ska jag gå ut med hundarna innan jag ska gå och lägga mig och läsa. det är äntligen helg och jag och pierre har ingenting planerat mer än att mysa ihop som den lilla familj vi är <3 eller jo, vi måste handla och vi ska på hundkurs på söndag. men ingenting förutom det. hehe. puss!
vardag | | Kommentera |
Upp