Att drömma. Att ryckas med. Att engagera sig!

HELA HJÄRNAN SNURRAR PGA INTRIGER INTRIGER INTRIGER. Och nej, not in real world som tur är. Utan i diverse andra medier. I tvspelet jag spelar atm (Life Is Strange), och i boken jag läser (Ängelns lek). Blandar rent av ihop huvudkaraktärerna och tänker att det är Max som helt plötsligt berättar om sin mörka författarkarriär i 20-talets Barcelona innan jag kommer till sans igen. Jag blir galen på att försöka utröna vem som är the bad guy och vilka som går att lita på!!!! Men jag måste erkänna att det är otrligt vad riktigt medryckande och spännande berättelser kan få en att känna. Att drömma. Att ryckas med. Att engagera sig! Bara det är viktigt, och bara det är värt tusentals guldmedaljer. Och då syftar jag kanske inte direkt på att jag själv är i extremt behov av engagemang, utan framförallt de många tomma ungdomar som jag säljer diverse steamkoder och riot points till varje dag. Med såna historier som den som presenteras i Life is Strange är inte hoppet om mänskligheten över. Spelar de sådana spel, och får tänka efter och fundera över sina handlingar och dess konsekvenser, så är det att likställa med vilken bra litterär upplevelse som helst. 

 
Önskar att jag hade någon av mina polare som spelat spelet så vi kunde diskutera! Magda väntar tills alla episoder är släppta, så det dröjer ett tag till. Jag vet att min nyanställde kollega Dan älskar spelet men vi jobbar tillsammans ganska sällan än så länge, och han är inte direkt någon jag ringer för att diskutera tvspelsintriger, haha. 

Nåväl! Nu ska jag iväg på inventering. Suck. Ha en fin torsdag vänner och fortsätt fascineras över fina, medryckande, fantastiska, sorgliga konstverk och historier!
tevespel, vardag | | Kommentera |

Dragon Age i mitt <3

hej! jag vet att alla mina tio läsare har saknat ett speciellt tema på min blogg länge: tvspel (*ba skoja*, vet att ingen är intresserad av varken det eller böcker (vilket är lite trist) men jag fattar ju att det kan vara rätt tradiga grejer om man inte delar intresset) så nu tänkte jag därför skriva lite kort om de två senaste spelen som jag spelat mig igenom. är glad för att mitt intresse för spel har höjts igen! sen november och igångkickandet av chefsposten har det varit lite si och så med den varan, tiden och orken har liksom inte riktigt funnits. jag är ovan att arbeta mycket (är en lat själ och kommer så att förbli forevah) så att börja arbeta heltid har tärt på krafter, hobbys, vänskapsband osv osv. förhoppningsvis börjar en vana så smått smyga sig på nu, för mer och mer börjar jag finna tid/ork/kraft till att träna, gejma, umgås och sådär igen. det enda som har stått sig är intresset för böcker, för läsa kan man göra till och från jobbet, på kvällar för att varva ner och under lunchen för att koppla bort allt annat. 

så vad har jag gejmat då? 


spelkväll <3

jo! jag fick ju en xbox one av marielle i födelsedagspresent (och lite pga chefsjobbet också) och den har gått varm! först ut var Dragon Age: Inquisition och det var egentligen den titeln som fick mig in på rätt spår igen. för goda gudars skymning och praise andraste vad den spelserien är svårslagen! MÅNGA speltimmar, mycket att göra, vackra vyer, spännande handling med tvister och grymma karaktärer: alla ingredienser för att skapa ett kult-spel. 

i korta drag: Dragon Age handlar i grund och botten om mänskliga rättigheter. Om huruvida individen själv är kapabel att helt ansvara för sina handlingar eller om det behövs institutioner med makt och kunskap för att bestämma över människornas, eller iallafall vissa människors, liv. In particular handlar det här valet om de med magisk förmåga: The Mages. Antingen är man av åsikten att de ska få sköta sig själva, hantera eventuella besattheter av demoner och blodsmagi på egen hand, eller om man vill att de ska låsas in i ett torn med dygnetruntövervakning (samt undervisning för att lära sig handskas med sin magiska förmåga) av personer i enorma rustningar, utrustade med svärd och motståndskraft mot magisk utövning. Båda sidorna har såklart sina för- och nackdelar, och människor man träffar under spelens gång har såklart olika åsikter om det här, med ofta väl underbyggda argument om varför de tycker på det ena eller andra sättet. Och oftast är det upp till dig, i rollen som Grey Warden (första spelet), adelsson med inflytande (andra spelet), och Inqusition Leader (i tredje spelet) att avgöra vilken väg magikernas framtid ska ta. Det finns ett djup här, som går att anpassa på i stort sett alla miniriteter i samhället och deras kamp för frigörelse. Ett höttande finger mot när andra tar tolkningsföreträde och anser sig själva veta mer och veta bättre än de som själva sitter med midjan ner i situationens träsk. Men också en tankeställare: vet man verkligen alltid själv vad som är bäst för en? När, och om, ska man låta andra kliva in och ta beslut i ens ställe? 

Det här är den genomgående röda tråden genom alla spelen. Sedan figurerar bad guys, fiender, dark spawn och elakingar som mer eller mindre tar plats i historien, jämsides med sidouppdragen som baseras på de olika medlemmarna man valt att acceptera i sitt crew. 

Det bästa med Dragon Age är egentligen just vänskapsbanden till de man har i sitt team. Hur relationerna utvecklas, hur man kan välja att svara själviskt, generöst eller "tokigt" på deras olika personliga problem och se hur de reagerar utifrån det. Det är såklart inte alltid säkert att de generösa och omtänksamma svaren faller i god jord - alla vill inte bli behandlade så. Därför har det här spelet stort omspelningsvärde, för överallt och hela tiden gör man val. Vem ska man rädda först, vad ska jag säga i den här diskussionen, vill jag lita på den här varelsen? Och oavsett vad man väljer gnager alltid frågan i huvudet: vad hade hänt om jag agerat annorlunda? 

Cullen, Vivienne, Varric, Cole, Solas, Cassandra, THE INQUISITOR (min kille döpte jag till Taran), Iron Bull (<3), Dorian, Liliana, Sera, Josephine och Blackwall. Ens trogna bundsförvanter och dream team. Känner ni igen tavlan? (I min personliga vinnar-kombo spelade jag med Vivienne, Iron Bull och Blackwall)

Jag blev också glatt överraskad över könsfördelningen mellan karaktärerna. Att det var minst lika många kvinnliga kaptener och militärer som manliga. Att den första soldaten i ens team är just kvinna. Att det förekom både homosexuella personer (till och med självaste DROTTNINGEN hade en älskarinna, så jäkla fint är det) och par och karaktärer som kunde förälska sig i vem som helst. En transman i ens bästa väns närmaste grupp, och visst kunde man välja att spela korkad vit, kränkt man men då blev man också satt på plats av både gruppmedlemmar och såklart de man diskriminerat. Det är tråkigt att det här upplägget är så ovanligt för spel: i 99 fall av 100 är det män, män, män som utför uppdrag, som spelar hjältar och som figurerar i handlingen (och kanske även några pojkar, karlar, gubbar och killar som omväxling) och de enda kvinnliga karaktärerna man stöter på är de som hänger runt dans-pålarna på strippklubben. Men det behöver inte vara så! Jag tror inte NÅGON stör sig, eller ens tänker på, att det är så blandat vad gäller gender i det här spelet. Jag tror inte de som skriker sig hesa över att det ska vara som det alltid varit och att "tvspels-genren bara är sån" egentligen bryr sig. Däremot bryr JAG mig. Jag, som tillhör ett kön och en identitet som sällan representeras i varken film eller spel. Jag märker skillnaden och för mig är det här fantastiskt. Ingen förlorar på det, så jag hoppas innerligt att fler utvecklare hoppar på tåget. 

Efter 140 speltimmar tog Dragon Age slut för den här gången. Får se när det är dags för nästa omspelning, måste smälta allt först.

oJ! nu blev det här värsta långt och jag gick inte ens in på handlingen i inquisition utan höll mig till spelet i stort. tycker ni, trots svammel, att det låter fett, kika på trailern:


omggggg <3

ja, inledningsvis pratade jag ju om spel i pluralis. hade tänkt nämna metro: redux också men det får helt enkelt bli i ett annat inlägg. anledningen till att jag satte mig här från början var att jag precis har börjat spela The Evil Within men att solen lyser in genom fönstret och förstör skräckstämningen å det grövsta. plus att man heller inte ser på skärmen vilket gör det lite frustrerande, och sjukt läskigt, när man inte ser killarna med motorsåg som jagar en för att stycka ens kropp. hmm. 

började med det här precis! inledningen är sjukt blodig och splattrig och jag har redan efter tio minuter ingame blivit jagad av man med köttyxa och ramlat ner i en pool fylld av blod och tarmar. härligt...
tevespel, vardag | | Kommentera |

Dead Space - religion som gått överstyr och människans längtan efter odödlighet

Jag köpte Dead Space till mig själv i julklapp för typ två år sedan men har inte kommit mig för att börja spela spelet förrän nu. Eller, vi öppnade det faktiskt för kanske ett år sedan, Pierre och jag. Jag ville att vi skulle spela ett spel tillsammans (eller ja att han skulle spela och jag se på) och då valde jag det för det är så roligt att bli rädd tillsammans med någon annan. Tycker jag. Efter att ha mött de första necromorphsen ombord på skepp Ishimura (och skrikit rakt ut i panik) fick Pierre nog och kastade handkontrollen i golvet samt svor en helig pierre-ed (med betoning på "svor") om att aldrig för sitt liv röra det spelet igen. Och den eden har han hållit. 

 
Men jag svor ingen ed, jag blev bara lite avskräckt. Så häromdagen bestämde jag mig för att inte påbörja något nytt spel utan först spela klart några av de jag redan påbörjat. Och då plockade jag ut Dead Space ur hyllan och satte in skivan i Xboxen...

Fienderna i Dead Space dör inte av att du, som i de flesta andra action shooter-spel, skjuter dem i huvudet/magen/hjärtat. Nej, här måste du istället "cut of their limbs!!!" som det står skrivet med blod på väggarna lite här och var i inledningen av spelet. Hugga av dem ben, armar, och tentakler. Först då kan man döda dem, gärna genom att trampa sönder det som återstår av deras butchade kroppar. Ett mycket användbart vapen blir därför en såg-pistol som skjuter sågklingor framför sig och liksom sågar sig igenom fienderna. Kan låta makabert men är mycket användbar för engineerer likt Isaac Clarke i fält!

Historien börjar med att man, i egenskap av just engineer Isaac Clarke, landar på rymdskeppet Ishimura för att utreda varför de inte längre svarar på anrop från jorden. Tillsammans med två andra expterter kliver Clarke ombord på ett skepp som vid en första anblick verkar fullkomligt mörkt, tyst, och övergivet... vilket det ju förstås ska visa sig inte vara. Skeppet har funnit något väldigt farligt och mytiskt under utgrävningar på en närliggande planet, och någon form av oförklarligt virus har spridit sig till besättningen. Deras lik vaknar till liv i form av necromorphs, och de förflyttar sig snabbt genom skeppets luftkonditionerings-ventiler och kan således dyka upp nästan varsomhelst. De verkar dock föredra mörka, stora rum där man endast hör deras ljud men inte ser någonting...

 

Allt eftersom att berättelsen framlider får Isaac även visioner av sin flickvän, Nicole. Hon hjälper honom genom vissa delar av skeppet och ibland samarbetar de för att överleva. Frågan är bara om Nicole verkligen är där, eller finns hon endast i Clarkes medvetande? Och om hon faktiskt ÄR där: är hon är död eller levande?

Användandet av banorna är helt fenomenalt i Dead Space. Ofta återkommer man till samma platser flera gånger för att öppna nya dörrar eller återanvända saker i tidigare besökta lokaler. Det skulle kunna vara olidligt och tjatigt, men istället ökar det känslan av att man faktiskt befinner sig på ett rymdskepp med begränsat utrymme. Samtidigt är det ett smart sätt av utvecklarna att spara plats och minne på skivan - spelet har trots allt några år på nacken men ryms på en enda skiva (tvåan tar upp två).

Att slicea fiender med såg är ljuvligt (jepp jag låter helt galen) och tillfredsställelsen är enorm när man sågar av armar och ben på dessa äckliga tingestar. Berättelsen tar sig framåt dels genom audio logs från de två kollegorna som klev ombord på skeppet samtidigt som Isaac (alla tre kom förstås ifrån varandra i början) och dels genom textdokument och övergivna ljudfiler som lämnats kvar av besättningen ombord. Det blir ungefär samma berättarteknik som den i FEAR som jag gillar så bra, och det är en mörk sanning om religion som gått överstyr och människans längtan efter odödlighet som nystas upp.

 

Har du spelat FEAR och gillade det är det här verkligen ett spel i samma anda, och det går att spela även för en nybörjare inom gaming: svårighetsgrader går att välja, och lätt är lätt. Man får mer ammunition och allt känns inte (riktigt) lika hopplöst som det gör på de svårare svårighetsgraderna. Jag själv spelar ofta på "easy" eller "casual" om det finns att tillgå, för jag spelar inte för "utmaningen". Jag spelar för historien och berättelsen och i Dead Space är den riktigt, riktigt bra.


Här är trailern för spelet. Jag gillar att bädda in en sådan i varje spel-"recension" för då kan man lätt klicka igång den och se en snutt av vad jag pratat om. Tips: ha ej på för högt ljud för då skiter ni på er. Härå:

tevespel | | Kommentera |
Upp