det var det värsta jag gjort. numera kommer jag vara livrädd för att gå till veterinären. zach hade ont i ögat och gillade inte när de pillade i det. såklart var de tvunga till det - annars hade de inte kunnat hjälpa honom. så för att kunna hälla i färgvätskan (som skulle avslöja var såret på ögat var) så var vi tvugna att hålla honom stilla. jag fick hålla hårt hårt i bakbenen, en sköterska höll huvudet och veterinären försökte komma åt att hälla vätskan i ögat för att kunna studera det. och zach skrek, skrek, skrek. hela kroppen ryckte, han slogs för livet. han var så otroligt rädd, jag har aldrig sett honom sådan. han hyperventilerade, försökte i ren desperation bita i sköterskans händer. de fick sätta munkavle på honom och då började han hyperventilera och skrika ännu högre. jag höll i bakbenen och hörde hur det knakade när jag tvingade dem att vara stilla fast de var alldeles stenhårda för att han spände musklerna så hårt. han bajsade på sig av skräck och rädsla och då brast det för mig också. hur fan ska man klara av något sådant!? varför kunde de bara inte ge honom lugnande? det hade blivit dyrare för mig, såklart. men nu kommer han för alltid vara LIVRÄDD för veterinären och det med all rätt.
till sist gav han upp. han kapitulerade i våra armar och det ända som hördes från munkavlens lilla hål där fram var ett ylande gråt. zach grät uppgivet och jag var förstörd. dock underlättade hans nedlugnande processen och veterinären kunde konstatera ett litet jack på undre fransraden och en rispa på hornhinnan. vi fick utskriven salva och en tratt och så fick vi åka hem.
när vi kom hem var zach ganska otrygg. han ville inte ha sin tratt (såklart) men var samtidigt jättetrött och försökte kämpa mot sömnen. jag satte mig i soffan för att han skulle kunna slappna av och han försökte, men vid varje utandning undslapp han sig ett litet gny. han var så otroligt olycklig! stackars stackars.
nu går det lite bättre, ögat kleggar och kliar och tratten är ivägen (kan inte gå i trappor, hoppa upp i soffan, nosa på träd.. den slår i allt!) men han är iallafall glad.
zach jag älskar dig!!! det gör så ont att veta att jag inte kan berätta för dig att det vi gjorde hos veterinären var för ditt eget bästa. du kommer alltid att tro att de ville skada dig. och att jag inte gjorde något för att stoppa dem...
