Konstigt hur man glömmer
det är ju så KONSTIGT att kroppen vill föda igen. vill vara gravid igen? hjärnan säger "oh HELL no" och räknar upp alla åkommor, foglossning, halsbränna, sprucken mutta osv som kanske borde göra det mindre attraktivt. kroppen suddar ut invändningarna, förvandlar minnet av den stora kroppshyddan till något mysigt och pirrigt och drömmer sig tillbaka dit.
samtidigt som kroppen vill vara tillbaka där igen, kan jag själv knappt ens förstå att jag har sett ut sådär. att det var JAG som var gravid. var tog den kroppen vägen? jag kan inte koppla ihop den stora bulan med elli - kan inte förstå att det var HON där inne hela tiden. det känns bara som en märklig slump att kulan försvann samtidigt som elli kom ut. tur det, eftersom det hade varit extra jobbigt att ha den stora magen och sen en liten liten skruttunge utanför också.
och herrejäklar vad liten och söt hon var när hon kom. jag minns det som att hon bara sov och åt, och var asenkel att ha och göra med. så var ju inte fallet direkt, men det vill liksom inte kroppen minnas.
lilla lilla snuffsan. tänk att hon varit sådär liten, vad läskigt det är att tiden går. att kroppen glömmer hur förbannat ont det gjorde att föda barn och istället romantiserar det och får mig att vilja göra om det. samtidigt, om det är det DÄR som är resultatet kan jag göra om det tusen gånger om det skulle krävas. i rad.
nu ska jag gå ut med hundarna innan jag ska gå och lägga mig och läsa. det är äntligen helg och jag och pierre har ingenting planerat mer än att mysa ihop som den lilla familj vi är <3 eller jo, vi måste handla och vi ska på hundkurs på söndag. men ingenting förutom det. hehe. puss!