ack bitterhet

dagarna kommer och dagarna går. det är antingen kväll, och jag är trött. eller så är det morgon, och jag är trött. i båda fallen är det mörkt ute, jag är kall och hundarna är med mig. men den största delen av tiden är det varken morgon eller kväll utan butik. lysrörsljus, inövat leende och ett "ha en fin dag!" som slängs ut efter alla dem som kommer fram med olika ärenden till kassan. oavsett om de är värda önskningen, hälsar tillbaka eller ens ser på mig när de slänger upp sina varor på disken. att folk blir deprimerade är inte svårt att förstå: vad är det här för liv egentligen? att största delen av livet som man blivit tilldelad under en kort, kort tid av jordens existens ska tillbringas i en jäkla galleria. där människor köper nytt, nytt, nytt men inte kan ge en krona till tiggaren som sitter utanför svängdörrarna. bitterheten kommer krypande, jag har blivit varnad för det. till sist är man så förstörd av människor att man inte klarar att träffa andra utan bara stänger in sig hemma. mer än vanligt alltså. 

idag var hundarna ensamma hela dagen. eftersom det är lördag går tågen bajsdåligt så jag måste åka över en och en halv timme innan jag börjar och tåget går först en timme och tio minuter efter att jag har slutat. men idag tänkte jag att jag skulle göra en rusning och hinna med tåget 16.07. jag vet, hopplöst - jag stänger 16.00. i en galleria. en km från stationen dit jag går till fots. men ändå: jag hade lagt fram mina kläder, räknat kassan, fixat det mesta, börjat ställa in standeesen från "gatan", - när det såklart kommer in kunder. med barn. tre minuter i. de plockade ut sex begagnade spel (vilket innebär att spelen måste fyllas och letas reda på) och jag kom inte ifrån butiken förrän 5 över. jag sprang, sprang, sprang till stationen och missade tåget med en minut. halsen gjorde så förbannat ont och jag började störtgråta. satte mig på en bänk och fick syn på en pizzeria på andra sidan gatan. beslutade mig för att jag lika gärna kunde spendera min timme där som på den kalla, hemska, stationen så jag gick över dit och beställde en pizza. 



pizzabagaren verkade förstå att något inte stod rätt till och sa åt mig att "de skulle ta hand om mig", så de serverade pizzan med fina ord och önskade mig världens finaste helg när jag gick därifrån. så det finns hopp om mänskligheten och fina människor i rötan trots allt. 

sedan tog jag tåget hem, och tog ut hundarna på direkten. vi gick upp till kråksångsskogen och gick spåret, hundarna fick vara lösa större delen av skogsrundan och nu snarkar de gott. känns skönt att iallafall betalat tillbaka lite av det dåliga samvetet jag drog på mig i samband med mitt långa pass idag. 


det sjuka är att klockan är tjugo i åtta och jag är JÄTTETRÖTT. det är som att kroppen inte fattar att jag åkte hem 16 och inte 19 idag för det är mörkt vilket som. det känns som att klockan är 23 och att jag borde ligga i sängen vid det här laget. ska nog obeya kroppens tillsägelser och lägga mig och läsa bok och somna. imorgon har jag iallafall sovmorgon men kommer ändå lämna hundarna ganska länge. känns jobbigt i hjärtat. 
 
1 Charlotte :

skriven

Valentino, min finaste pizzeria. <3 De har café Gusto också vid ån. Napoli på torget har också bra pizza, men ej lika strategiskt läge om man missar tåget.

Det är ett jävla mörker, både fysiskt och psykiskt, men man får försöka att inte falla in i meningslösheten på något vis.

Kommentera här: