Bartimaeus, The Amulet of Samarkand - Jonathan Stroud

Eftersom jag älskar böckerna om Lockwood och Co (speciellt The Screaming Staircase, SÅ BRA) kollade jag upp vad författaren, Jonathan Stroud, skrivit mer (det bästa sättet att upptäcka nya böcker på egentligen).

Böckerna om d
jinnin Bartimaeus verkar vara hans genombrott och de som översatts till flest språk, och eftersom jag fick nummer två i bokserien i julklapp (utan att ens ha läst den första) var det för några veckor dags för mig att sätta tänderna i den första delen - The Amulet of Samarkand.

              Bartimaeus - The Amulet of Samarkand, av Jonathan Stroud - 3/5 stjärnor.

Nathaniel är magiker, och i den värld som målas upp i Jonathan Strouds Bartimaeus-serie är magiker egentligen inte trollkunniga. De besitter istället möjligheten att tillkalla olika demoner, att binda dessa vid avtal och förslava dem, för att få dessa underjordens varelser att utföra magiska under i magikernas namn. Bartimaeus är en sådan demon, eller snarare en djinni, tusentals år gammal, som efter en tillkallande ritual hamnar i Nathaniels våld. Nathaniel är å sin sida 14 år, och sitter på ett knivskarpt intellekt och en enorm självaktning, men utan självinsikt och en kort stubin samt enorm lättkränkthet (han är med andra ord inte speciellt charmig). Barthimeus blir skickad på uppdrag att kidnappa den ovärderliga amuletten av Samarkand, från en av Storbritanniens mest vördade magiker - Simon Lovelace, som också är besinningslöst ond och inte skyr några medel att nå dit han vill. 

Tyvärr tyckte jag inte riktigt att historien kom igång ordentligt. Jag gillade Bartimaeus och dennes witiness, men avskydde egentligen Nathaniel och kunde inte riktigt känna sympati för dennes handlingar och känslor. Allt som händer är ju egentligen till följd av Nathaniels idiotiska beslut (baserade på bland annat hämnd, kränkthet och en känsla av att vara förmer än andra), som han vägrar erkänna sin egen skuld i för sig själv, och jag får bita mig i läppen för att inte skrika rakt ut i ren frustration över dennes personlighet. Som tur är tar ändå en personlig resa fart mot slutet, och jag märker en viss förändring i Nathaniels person mot bokens upprinning - vilket gör att jag blir sugen på att läsa fler böcker i serien, för att se om han förändras.

Kommentera här: