alltså rydsvägen ensam är ingen hit. det är inte kul någonstans. i somras var det befriande och ganska skönt med ljusa morgnar och långa promenader (jag behövde nog vara ensam en stund) men nu är det endast jobbigt. ensamt, tyst, mörkt. jag vill ha mattias här och kramas och laga mat tillsammans med. jag vill ha någon som lyssnar på musik och som gör sällskap. zach är sällskap men just nu är han mest trött och sover på skorna eller på min ouppackade väska, som om han vore rädd att vi skulle åka härifrån igen.
imorgon kommer mattias, då blir allt som det ska igen.