nummer 47 och kramp
jag tenderar att börja krampa i benen när min kropp säger ifrån och tycker att jag borde trappa ner lite. imorse vaknade jag av sådan kramp. tur att det bara är dagens pass kvar, imorgon är jag ledig över dagen (men jobbar sedan hela helgen).
just nu lyssnar jag på den sista boken, nummer 47, i sagan om isfolket. varje bok har varit cirka 10 timmar lång så det har tagit ett tag att lyssna sig ända fram hit. och nu är de snart slut. ska bli lite märkligt, lite ensamt på något sätt. den gamla farborn gösta som läser in böckerna har liksom blivit min följeslagare när jag gör tråkiga grejer: diskar, tvättar, bäddar sängen. går promenader (det är visserligen inte tråkigt men det blir lättare lite längre promenader om man lyssnar på något som man inte vill att ska ta slut). däremot måste jag säga att sista delen nu minst sagt är lite märklig. författaren har ägnat mer än halva boken åt att berätta att hon är synsk, att hon har en skyddsängel, att hon haft nära-döden-upplevelser osv osv i all evighet inlindat i orden "jag tycker inte om att skriva om mig själv, förstår inte andra författare som skriver biografier". haha what? hon själv har liksom skrivit en hel bok snart om sina egna upplevelser fast den egentligen skulle vara den avslutande delen i serien?
pierre och ossi ska åka hem till borlänge imorgon så jag ska ta med mig zach och fara till linghem en vecka. pappa är ensam hemma så det blir fint, då har vi båda någon att laga mat till och någon mer att umgås med. det är ju så tråkigt att gå hemma helt själv (ja, jag är sämst på det).
skriven
Avslutningen ÄR konstig! Jag har börjat lyssna på dom nu med när jag jobbar och är på bok 4 än så länge.. Men jag har en kvinna som pratar. Låter sjukt töntigt när hon ska prata för Tengil, annars är det rätt bra!