Sagan om Isfolket - vad tusan hände i slutet!?
nu har jag lyssnat klart på den allra sista boken, nr 47: Är det någon därute? av Margit Sandemo i serien om Isfolket. det var en varm och trygg bokserie som jag verkligen rekommenderar, där man riktigt lär känna de olika karaktärerna och får följa dem genom uppväxten. från barndom tills de blir gamla och skröppliga och deras barn tar över. det är rentav riktigt tungt när en karaktär man fastnat för blir gammal och går bort, och det tar tid innan man byggt upp tillräckligt med förtroende för de efterkommande. men till sist gillar man dem också. tills de går bort...
vissa böcker är såklart bättre än andra, men de allra flesta är så otroligt mysiga och fina. de tidigare böckerna, när släkten fortfarande är relativt samlad kring lindallén och gråstensholm, har något nästan astrid lindgren-doftande över sig i all sin trygghet och norskhet.
ofta lyfts kvinnorna upp i böckerna, och i förordet nämns det varje gång att sagan om isfolket kanske snarare handlar om kvinnorna i släkten än om släkten som stort, vilket är så himla fantastiskt. de allra flesta böckerna handlar också om släktens kvinnor, och om hur kvinnorollen tagit sig uttryck i olika tidsepoker. serien börjar på 1500-talet och vi får följa kvinnoöden inom norden och i vissa fall asien och i europa ända fram till 1960-talet. men trots detta är det ändå är en man som i slutändan är den som släkten väntat på genom alla tider, och som kommer in och *räddar världen* från undergång. också de allra "största" i släkten (som beskrivs som släktens stöttepelare, som de viktigaste för släktens fortsatta kamp), de som får flest böcker skrivna om sig och de som har allra mest utrymme, är män. tengil (stamfadern), heike, tarjej (ingen aning om stavning), ulvhedin, nataniel, marco. män, män, män. det presenteras flera starka kvinnor (ingrid, cecilia, silje, sol, tula bla) men ingen av dem (förutom sol) nämns lika återkommande som de överst nämnda männen. snark. män. när sagan ändå utger sig för att handla om kvinnor? alltid ska männen komma in och ta över. det känns som att margit sandemo ville lyfta kvinnorna, och att hon har gjort det, men inte vågat ända fram. som att det trots allt måste vara män som kommer och räddar upp den sjunkande skutan i slutet, trots all kvinnlig kämparglöd. det känns lite som ett slag i magen, som att det bara var snack det där om att det var kvinnornas historia som skulle berättas. det blev jag besviken på, om och om igen under berättelsens gång.
och nu kommer en spoiler men herregud SLUTET? vad hände? de mest ospännande karaktärerna (nataniel, ellen, tova och gabriel tillsammans med marco och senare även ivan) upptar typ sex böcker när de åker bil upp till en dal för att kämpa mot en gammal gubbe. och när de äääääntligen klarat av detta visar det sig att det egentligen, under släktens sjuhundraåriga levnadstid, varit lucifer som legat bakom och styrt isfolket som marionetter. den svarta ängeln kliver fram och tar åt sig äran och berättar att nu ska han bli ledare på jorden, att hans son har förberett det här i flera sekel och att det nu är dags för nytt världsherravälde. isfolkets kamp har alltså hela tiden varit lucifer som kämpat om återupprättelse och de har endast varit spelpjäser i hans återvinnande av jorden. precis när han berättar det här och ska börja ta över kommer ärkeängeln mikael och säger åt honom att nej, det får han inte göra. gud blir arg om lucifer försöker ta över. okej då, säger lucifer och så skiter han i allt och återgår till sina svarta salar. så ALLT som skedde var helt i fucking onödan för i slutänden skulle ändå lucifer ge sig efter ett verbalt gräl med en annan ängel!?? alltså ett mer LAME slut får man väl leta efter?! stamfadern var visst inte så farlig som de hade befarat, han hade ju inte ens druckit av det svarta vattnet - isfolket har ju typ varit lurade i hela sin livstid? de har kämpat en kamp som kunde ha gjorts upp mycket tidigare, om bara lucifer klargjort sin plan och fått den avslagen på 1300-talet hade ju släkten sluppit allt jävla tjafs? omgggg så besviken jag blev på slutet.
men: trots bittert öde och tvivelaktigt slut är det en bokserie som jag är glad att jag har läst. blir så ledsen över alla som raljerar över "tantsnusk" som att det vore en "mindre smart" genre för folk med sämre intellekt. att ens sätta stämpeln tantsnusk är nedvärderande (även om jag själv också använder ordet i ironiska sammanhang) - den här sortens böcker är precis lika bra som vilken annan litteratur som helst. det finns ingen fin eller ful litteratur. de här böckerna är skrivna med hjärta och skrivarglädje, fatta, margit sandemo skrev sex böcker per år!!! det är helt otroligt, vilken kvinna. den prestationen är värd att hylla och böckerna är väl värda att läsas (eller lyssnas). kör bara kör!
vissa böcker är såklart bättre än andra, men de allra flesta är så otroligt mysiga och fina. de tidigare böckerna, när släkten fortfarande är relativt samlad kring lindallén och gråstensholm, har något nästan astrid lindgren-doftande över sig i all sin trygghet och norskhet.
ofta lyfts kvinnorna upp i böckerna, och i förordet nämns det varje gång att sagan om isfolket kanske snarare handlar om kvinnorna i släkten än om släkten som stort, vilket är så himla fantastiskt. de allra flesta böckerna handlar också om släktens kvinnor, och om hur kvinnorollen tagit sig uttryck i olika tidsepoker. serien börjar på 1500-talet och vi får följa kvinnoöden inom norden och i vissa fall asien och i europa ända fram till 1960-talet. men trots detta är det ändå är en man som i slutändan är den som släkten väntat på genom alla tider, och som kommer in och *räddar världen* från undergång. också de allra "största" i släkten (som beskrivs som släktens stöttepelare, som de viktigaste för släktens fortsatta kamp), de som får flest böcker skrivna om sig och de som har allra mest utrymme, är män. tengil (stamfadern), heike, tarjej (ingen aning om stavning), ulvhedin, nataniel, marco. män, män, män. det presenteras flera starka kvinnor (ingrid, cecilia, silje, sol, tula bla) men ingen av dem (förutom sol) nämns lika återkommande som de överst nämnda männen. snark. män. när sagan ändå utger sig för att handla om kvinnor? alltid ska männen komma in och ta över. det känns som att margit sandemo ville lyfta kvinnorna, och att hon har gjort det, men inte vågat ända fram. som att det trots allt måste vara män som kommer och räddar upp den sjunkande skutan i slutet, trots all kvinnlig kämparglöd. det känns lite som ett slag i magen, som att det bara var snack det där om att det var kvinnornas historia som skulle berättas. det blev jag besviken på, om och om igen under berättelsens gång.
men: trots bittert öde och tvivelaktigt slut är det en bokserie som jag är glad att jag har läst. blir så ledsen över alla som raljerar över "tantsnusk" som att det vore en "mindre smart" genre för folk med sämre intellekt. att ens sätta stämpeln tantsnusk är nedvärderande (även om jag själv också använder ordet i ironiska sammanhang) - den här sortens böcker är precis lika bra som vilken annan litteratur som helst. det finns ingen fin eller ful litteratur. de här böckerna är skrivna med hjärta och skrivarglädje, fatta, margit sandemo skrev sex böcker per år!!! det är helt otroligt, vilken kvinna. den prestationen är värd att hylla och böckerna är väl värda att läsas (eller lyssnas). kör bara kör!