Min älskade sparv, superföräldrar samt spiralhelvetet

Gud. Hon blir större och större för varje dag, vår lilla sparv. Utvecklas mer och mer och går tydligare att kommunicera med. Det är så häftigt! Gosh vad jag älskar att vara hennes mamma! Tänk att jag ska få vara det så länge till, hela livet ut, det känns nästan för bra för att vara sant. Och detta säger jag TROTS att lillsparven vaknade 05.30 imorse och vägrade somna om! (Till hennes försvar ska dock sägas att hon istället hade somnat redan vid 8 kvällen innan, OCH att vi fick en jättefin morgonpromenad i det tomma gryningsLinghemmet imorse tillsammans med min trogne morgonpigge kompanjon Zacharias).
 
 
Jag ser redan hur hon är lik mig på många sätt. Fötterna måste vara utanför filten när man sover, helst händerna också. Hon älskar att bada och hon älskar mat och hundar. Dessutom pratar hon ljust med hundarna, typ bebisspråk, vilket jag ju också gör jämt. Det är så sjukt gulligt att hon har ett eget språk med dem! Att man så tydligt hör på hennes röst när det hon säger är adresserat till Zach eller Ossi och inte till oss. 
 
 
Hela den här helgen (fre, lör, sön) har Pierre jobbat stängning och igår var han dessutom på AW efter jobbet. Vilket innebar en längre sovmorgon imorse då han var trött och halvbakis. Jag känner mig väldigt stolt över mig själv som klarar av att ratta barn hundar och hem själv under såna omständigheter! Jag vet att mammor till höger och vänster sköter det varje dag, men istället för att därför tänka att det inte är något speciellt vill jag se det som att vi fan är fantastiska. Vilket jobb! Det är mycket arbete med den lilla, och dessutom att försöka få hundarna att komma ut och få mat och mediciner, kärlek och uppmärksamhet samt att hålla hemmet iallafall beboeligt är en bedrift. Jag kan tendera att tycka synd om mig själv ibland (när det blir tidiga morgonar eller när Elli är grinig, när Ossi är skällig och aggro eller när saker och ting inte klaffar) men jag jobbar på att istället tänka mer positivt. This too shall pass liksom och fan vilken superhjälte en är när en får det att klaffa. 
 
Ringde förresten MVC i förra veckan och frågade om min spiral. Har fått så ont sen jag satte in den, började med att det ömmade efter att jag hade tränat. Sen började det komma blod efter träning och till sist övergick det till att göra ont och blöda hela tiden. Då ringde jag. Var beredd på att de skulle säga att det var normalt och att det SKA göra ont och var egentligen fine med det, men istället gav de mig en tid att plocka ut spiralen på stört. Kände mig först lite misslyckad pga var ändå glad att jag satt in en, till sist tagit ett preventiskt beslut för jag har ALLTID problem med preventivmedel. Och har enormt svårt att bestämma mig för vad jag ska satsa på. Det kändes därför skönt att den ändå satt där den satt. Men tydligen var min lvimoder i allra minsta laget för att den skulle sitta bekvämt (6 cm pratade hon om?) så därför tyckte de att jag skulle ta ut den igen. Jag frågade om den kunde trasa sönder något därinne, för jag fick inte tid förrän på torsdag (över en vecka efter då jag ringde). Hon svarade att det trodde hon inte. Det TRODDE hon inte!? Alltsååååååå. Nåväl. Jag försöker att inte stressa upp mig. Vet inte vad jag ska ta för nytt preventivmedel efter detta heller, har som sagt inte hittat NÅGONTING som funkat. Eller jo natural cycles gillade jag men hehe ni ser ju hur det gick.........
 
Avslutar med en bild på Zach bajsandes i motljus. Adios.
 
vardag | |
Upp