Rörig ångest
största ångesten är ju helt klart klimatet, hur vi håller på att ta död på den här planeten vi lever på. i bakgrunden just nu: national geographic som pratar om extremvädret och hur vi har så sjukt mycket koldioxid i luften att det är som en varm filt över hela planeten som bara blir tjockare och tjockare ju mer plast, olja och skit vi förbränner. jag får sån ångest av att ha satt elli till den här världen. att hon kasnke inte ens kommer att ha en planet att växa upp på för att alla tidigare generationer varit dumma i huvudet. och allra dummast är vi nu. samtidigt som medvetenheten börjar blomstra upp, men är det inte för sent? och med tillbakagång i mänskliga rättigheter, sänkt förtroende för demokrati och idioter på toppositioner känns det ungefär som att hon vore född 1935. jag blir så rädd för hur hennes framtid ska se ut. som sagt: ångesten är så jäkla stor och kommer över mig vid fyratiden om nätterna om den inte är här redan på dagen. vi _finns_ kanske inte längre och om vi gör det kommer vi ha nazister vid makten och inskränkta rättigheter för kvinnor. jag mår illa.
spelar la noire och läser om ester blenda och alltså, till viss del är jag avundsjuk på den framtidstro som visar sig i båda medierna. hemskheter också såklart (herregud kvinnorna hade inte ens rösträtt och fick knappt jobba) men ändå, det är en sån tro på att allt är möjligt eller snart kommer vara det. sköna avbrott i den dystopiska miljö som är den här världen just nu. hoppas för guds skull att det blir röd regering i höst.