Slutjobbad (men ändå ångestriden)

Hej! Sedan en vecka tillbaka är jag hemma, arbetet som butikschef räknas som tungt och slitsamt arbete (yessir it is) och därför har jag rätt till något som kallas gravidietspenning. Och det tar jag såklart, LÄTT. Jag jobbar helst inte mer än jag måste och kan jag vara hemma så är jag det. En liten blandning av lathet och bekvämlighet som jag dragits med sen unga dar. Det första jag gjorde när jag hade min första ordentliga gravidietspenningsdag var att gå ur alla jobbrelaterade messengergrupper, appar, radera mail och blockera telefonen. Jag skämdes för att jag gjorde så men jag kände ärligt att jag inte klarade att ta ett endaste GS-relaterat andetag till utan att rusha rakt in i den berömda tegelfärgade väggen. Jag var SÅ. KLAR. Har fortfarande hjärtklappning om nätterna och oroar mig över vem som ska öppna och jobba under morgondagen, men det släpper mer och mer. Igår vågade jag mig ner till butiken för att lämna mina nycklar - ytterligare en klump som släppte. Att se dem ligga i hallen påminner om jobb och just nu vill jag fokusera på allt annat utom jobb. Jag BEHÖVER foksuera på allt annat för att inte tappa förståndet. 

Jag bär nämligen också på oro inför den kommande flytten där allt känns mer eller mindre oklart samt det här med att jag INOM TVÅ MÅNADER KOMMER ATT VARA FÖRÄLDER?! Jag som 1 inte gillar barn, 2 KRÄVER ensamhet rätt ofta och 3 sällan orkar engagera mig i andra. Hur ska det här gå? Tur som tusan att man är två och har någon att dela denna sjuka omställning med. Men ändå. Det känns som att jag tagit mig enormt vatten över huvudet och jag får lite smått panik och klaustrofobi av att vara fast i det här tillståndet och inte kunna avbryta och backa ur. Hjälp säg att ni också känt såhär mina fellow föräldrabloggläsare, och säg att det löser sig sen ändå? Att man kan lyckas hitta nån liten uns föräldralust nån stans långt ner, och kanske rentav kunna tänka att det är lugnt att en främmande människa ska sulta på mina tuttar. GAH. (Ja jag ska gå på amningsföreläsningar och får stöd av barnmorska pga äckelkänsla och fobi för att någon ska röra och ännu värre - suga - där, hurra). 

Samtidigt är jag BÄST på att stänga av, sätta upp blockader i hjärnan och förbjuda mig själv att tänka på saker och ting. Rulla vidare i hamsterhjulet utan att stanna upp. Hur tror ni att jag annars lyckades skjuta fram mitt examensarbete i ca 5 år? Apati är mitt mellannamn. Det är dock svårare nu när jag har mer fria timmar och även eftersom jag vaknar hela tiden på nätterna utan att kunna somna om. Då kommer de, dessa spöktankar som jag nämnt här ovanför. Vargtimmen. Timmarna. Usch. Men uppehåller jag mig med saker går det bra! Så jag läser böcker, vilar, spelar tvspel och har the time of my life pretty much. Minus ångest och flyttoro då. Haha. Ah ni fattar. Puss på er!
vardag | |
#1 - - Carro:

I egenskap av också ganska lat person kände iallafall jag att när Artur föddes så gick det inte att vara lat längre. Om han hade kissat genom blöjan kl 02.35 så var (är) man bara TVUNGEN att gå upp, man kan inte längre välja bort att göra saker som innan man fick barn. På ett sätt jobbigt såklart men också skönt, man kan liksom inte välja att vara lat. Man får bara göra utan att tänka så mycket. Men när han somnat på kvällen så ser jag det som min mänskliga rättighet att göra INGENTING i soffan i tre timmar, den tummar jag sällan på!! Det kommer bli bra, att ha barn (särskilt nyfödd som inte ger en nåt tillbaka) är fett jobbigt men sen börjar de le när de ser en, hålla om ens finger, gå upp i vikt som en galning tack vare bara mat som en producerar (så sjukt egentligen)

#2 - - Carro:

Och så blir det bättre och bättre (och sen lite värre vid ca 2,5..................) men sen bättre igen! LYCKA TILL!!!!

#3 - - Olivia:

Ett plus med små bebisar är att de sover mycket dagtid (även om nätterna är jobbiga) så man får naturligt en hel del ensamtid samt att amning tar supermycket tid då man visserligen sitter fast i soffan och kan inte göra vad som helst men jag tittade ganska mycket på tv/serier vilket var gött för då kände man sig också mer uppdaterad och ”med” i den övriga världen och kunde ha något intressant att prata om med andra (i övrigt blir ju inputen från omvärlden mindre så det är lätt att känna att man inte har något att prata om förutom bebis). Läsa böcker eller greja med telefonen går också bra när man ammar, har man bra stöd av kudde eller liknande så går det finfint att hålla med bara en hand. Det är verkligen en stor omställning och svårt att tänka sig innan hur det kommer att bli. Men såklart att det kommer att gå bra! Tyckte ju om Sigrid så fort hon kom ut, men den där riktiga moderskänslan och anknytningen tog några dagar, så det var lite skum känsla först. Man är ju så trött efter förlossningen så det är svårt att veta var man har sina känslor. Vad jag menar är i alla fall att det inte är så konstigt att inte känna den där pang-kärleken direkt, men den kom för mig och jag tror absolut att den kommer för dig också. Det ÄR annorlunda med ens eget barn än andras. Ska bli så roligt att träffas framöver, det blir ju säkert i linghem då.

Upp