amanda.

Men så kom de in efter ronden, tre stycken läkare som ville känna efter hur eventuellt öppen jag var. Visade sig att det var 3 cm öppet och väldigt töjbart så trots att inte värkarna kommit igång hade ändå tabletterna gjort sitt för att starta igång kroppen något så när. De tyckte att vi skulle köra på och försöka med att sätta in en ballong för att vidga mig ytterligare och sedan spräcka hinnorna så att vattnet skulle gå. Så helt plötsligt var det dags att ställa om huvudet IGEN! Jag hade vid det här laget hunnit acceptera att vi skulle få åka hem och vänta några veckor tilll så nu var det återigen nästan svårt att komma in i rätt "mode" igen och tänka "okej det blir bebis" ytterligare en gång. Men med ballongen tog det fart och då kände jag även peppen komma igen! Det som sitter fast på mitt lår på bilden är dränaget från ballongen och ballongen är ca 4 cm stor i diameter och är uppförd i livmoderrtappen. Tanken är att det ska kännas som ett bebishuvud och att livmodern ska börja tänja ut sig. När tappen tänjt sig till ballongens storlek kan man dra ut den och då har den gjort sitt jobb!

 

 

Det gick bra och jag tog värkarna genom att andas och försöka fokusera inåt. Vid sextiden kände jag att de började bli svåra att ta utan att spjärna emot, och är det något jag har lärt mig av att lyssna på alla förlossningspoddens avsnitt två gånger om och Vattnet går och läsa Att föda så är det att om man spänner sig så låter man inte kroppen göra sitt jobb. Därför bad jag om att så småningom få epidural men att få börja med lustgas. Det fixade de och jag tog tre värkar under lustgasens inverkan men precis som med Elli så fick jag det inte att fungera ALLS. Jag kände mig borta och kunde inte känna när värken började (även om jag ju såg det på monitorn) utan när den högsta toppen på värken slog till gjorde det så ont att jag bara SKREK. Det hade jag inte alls gjort innan men nu började jag verkligen skrika skrika skrika. Så jag insåg att jag löste det bättre själv utan gasen och bad dem koppla ur den. Istället bad jag om epidural. De sa att hon skulle komma och sätta epiduralen inom en kvart, jag tror klockan var halv sju då. 

 

Jag vet att en kvart är kort tid att vänta på narkosläkaren men där och då kändes det som en evighet. Jag började räkna på att jag ju hade 4-5 värkar på tio minuter vilket skullei innebära i princip 15 stycken innan hon kom och vid det här laget började de göra så fruktansvärt ont. Pierre tog ett samtal på telefonen från våra hundvakter och så fort han lämnade min sida blev det SKITJOBBIGT, då kom skriken tillbaka igen, men med hans hjälp lyckades jag ta de flesta värkar tyst och genom att andas mig igenom dem. Men när han gjorde något annat en stund tappade jag också fokus. Sjukt ju!

Sen fick jag för mig att jag behövde kissa. Jag var ju uppkopplad till droppställningen fortfarande så Pierre fick gå efter mig in på toaletten. När jag nådde toastolen fick jag en sån fruktansvärd värk, jag kräktes och fick extrem frossa. Satte mig sedan på toaletten och satt och skakade i frossa och kräktes igen när nästa värk kom. Lyckades kissa några droppar och stappla tillbaka till sängen. Klockan började närma sig sju och fortfarande ingen narkosläkare i sikte. Jag fick Pierre att ringa på klockan för jag tänkte att de kanske behöver veta att jag ligger och kräks (för kräkningarna fortsatte vid varje värk). När vår barnmorska, Sofia, kom in utbrast hon "nämen oj, du kan ju inte få någon epidural. Här kommer det bli bäbis!". Det kändes peppt men också jättejobbigt för jag hade tänkt att det skulle bli som med Elli, att jag skulle få epiduralen och kunna sova lite. För värkarna jag tagit innan jag gick och kissade var på riktigt det ondaste jag haft i hela mitt liv. Innan hade jag kunnat vara aktiv mellan värkarna och vara närvarande och prata och skratta men här började de göra så ont att jag efter varje värk kände hur ögonen bara rullade bakåt och jag var så trött att jag knappt orkade prata eller kommunicera. Men efter att jag hade varit och kissat började värkarna ändra karaktär, kroppen började mer trycka på och då gjorde inte värkarna ont på samma sätt utan kändes mer som när man kräks (vilket jag ju också gjorde men ni vet känslan när man inte kan stoppa kräktrycket som magen skapar?) och hela kroppen spände sig.  

Jag öppnade mig från 6 cm öppen till fullt öppen på en kvart och det måste ha varit det som gjorde så förbannat ont. Sen när kräkkänslan började komma hade ju bäbis mer sjunkit ner och jag fick instruktioner om att följa med kroppen och låta värkarna göra sitt. Att följa med kroppen i det läget innebar att trycka på och låta den "bajsa på sig" (som det känns). Satt med sängen uppfälld och med benen böjda, och hade nog sett bäbis huvud nalkas i mufflan om inte den stora magen varit i vägen.. haha. Men Pierre såg honom! Den här gången fastnade bäbis, precis som med Elli, i "ring of fire" och då blev jag tillsagd att INTE pusha utan låta honom sitta där en stund för att inte spricka för som sagt, det gick fooort på slutet. Han satt i ring of fire genom två värkar och jääääklar vad det sved och vad det kändes som att jag gick sönder överallt, det gjorde nästan mer ont MELLAN värkarna än i själva värken nu för under värken fick man ju göra något och kunde fokusera på det. Och ja jag kräktes fortfarande i varje värk, precis som sist. Lyckades spotta ut kräks på Sofia också, härligt.  Men så efter två långa sega "upp-stoppade" värkar kom huvudet ut och i nästa värk även kroppen och jag fick upp honom direkt.